chew

Känslan är verkligen obeskrivlig, jag känner mig så fruktansvärt utmattad samtidigt som kroppen går på högvarv. Det kryper i kroppen samtidigt som jag inte känner någonting alls, det det gör ont samtidigt som det är den bästa känslan jag vet..
Det är en känsla som jag känner igen, men dock aldrig lärt mig att hantera..
Ångest...
Knivarna från insidan, den andra delen av mig själv.
Hur kan den göra så ont?
Hur kan den kontrollera både min kropp och mina sinnen?
Hur kan den ta över mitt liv?
Jag förstår inte..
Det enda jag vet är att jag är helt maktlös när ångesten tar över, att den enda utvägen är att gråta sig till sömns och hoppas på att man är fri när man vaknar.
Jag dränker mina känslor i ruset av tabletterna, jag låter känslorna rinna av, och mår bättre för stunden, men jag vet att smällen kommer tillbaka, då ännu hårdare.
Smärtan blir bara större och större när jag drar ut på det, men jag orkar inte, jag orkar inte ta tag i problemen, jag tänker alltid att jag tar det nästa gång, men så blir det aldrig.
Jag orkar inte..
Jag orkar inte..

Sömnlösa nätter, en känsla som får både kropp och själ att skrika, men jag varken vill, kan eller får svika.

Tårarna vägrar sluta rinna längst min kind, ser du inte hur jag mår, är du helt jävla blind?

Jag vet inte hur man gör, jag vet inte vart jag ska, det enda jag vill, är att må bra.

Det är när mörkret faller, när ingen ser, tårarna sakta rinner ner.

Denna obeskrivliga smärta, tar långsamt över mitt hjärta.

Innan trodde jag på lyckliga slut, men tron börjar långsamt rinna ut

Jag vet inte vart jag ska, jag vet inte vad jag vill, snälla hjälp mig, min värld står still.

Hur mycket jag än vill, hur mycket jag än kan, hur mycket jag än vill ge upp och skrika,

så vet jag att jag inte får svika.

Det är kudden som tystar min gråt om natten

De salta tårarna rinner längst mina kinder som som rinnande vatten

Jag vet inte hur man gör, jag vet inte vart jag ska, det enda jag vill, är att må bra.

Ett barn föds, utan en aning om vad det är för grym och orättvis värld vi alla föds till och tvingas leva i. Barnet vägde knappt två och ett halv kilo. Den nyfödda dottern, det första efterlängtade barnet i familjen,  med navelsträngen runt halsen, blev även ett mirakelbarn efter att åter upp väkts från de döda.

 Flickan växte upp, hon var inte som alla andra, hon tänkte mer är många andra barn. Hon var den personen alla kom till om dem behövde hjälp, behövde prata eller bara någon att sitta med, och låta tystnaden tala. Det flickan inte tänkte på då, var att folk började ta henne förgivet. När hon behövde hjälp och någon att prata med, var det ingen som förstod att även hon var en människa med känslor, folk fattade inte att även hon hade problem, det var ingen som visste att hon hade mer problem än många andra, men då kunde hon handskas med problemen själv, det hon inte visste var att det skulle Komma mer.

 Föräldrarnas skillsmässa vid 7 års ålder, det hopplösa flyttandet mellan föräldrarna varannan vecka, var något hon lärde sig leva med. Den lilla flickan tvingades växa upp långt innan många andra barn gjorde det. Hon oroade sig för det mesta och kunde inte släppa tankarna. Hon började höra röster som sa åt henne att göra saker, dåliga saker.  Som inte bara skadade henne fysiskt, utan även omgivningen psykiskt. Hon vaknade kallsvettig på nätterna efter att ha drömt drömmar som för henne var verkliga, drömmar som hon idag förstår bara var drömmar. Hon blev lite av en enstöring hemma, men utåt var hon alltid glad, Utåt var hon alltid den som brydde sig mer om andras problem än sina egna. Hon flydde från sina egna problem genom att ta på sig andras problem.  Det flickan inte visste var att allt senare skulle komma ifatt henne, att alla hennes problem skulle dränka henne i sorg och i mörker.

Sommaren mellan sexan och sjuan, fick hon sin första ätstörning. Vilket hon inte förstod, det var inget hon tänkt på, utan något som omgivningen reagerade starkt på. Hon vägde lika mycket som tjejer i ettan gjorde och hade långt, stripigt hår som nådde ner till höfterna. Dom väl markerade höfterna, under hennes utstående revben. Hon var blek. För hon fick inte vara ute och leka med dem andra barnen, hon kunde inte leka med dom andra barnen, hon orkade inte. Istället låg hon hela dagarna och höll på med sitt, läste böcker, ritade och funderade över livet. Hon var tolv år och funderade på varför hon levde, varför andra var så oroliga för henne, Hon undrade varför hon inte var som alla andra och om det var något fel på henne, och varför mamma grät och sa att hon inte fick dö. skulle hon dö?

Nej, hon skulle inte dö, inte då.
Den 8 juli, samma sommar händer det ingen trodde var möjligt. flickan förlorar sin pappa. Han dog precis  framför ögonen på henne. En helt vanig dag, en dag som precis vilken annan dag som helst. En dag som skulle plåga henne mer än alla andra dagar under resten av hennes liv. hon var 13 år när hon fick vara med om sin fars plötsliga död.
Kommer inte att gå in mer på det, allt man behöver säga är hjärtinfarkt och jag antar att alla förstår.

Efter den upplevelsen, ångrade flickan att hon klagat över hur familjen splittrats efter skilsmässan. Hon ångrade hur hon hade sett på världen tidigare. för händelsen hade öppnat hennes ögon, hon såg nu även världen på ett  annat sätt än många andra.

Självkart var inte detta en lätt upplevelse för någon kvarstående i familjen. Flickan fick byta skola, eftersom hennes mamma inte kunde köra henne till skolan varje dag. Hon kom in ny efter påsklovet, och eftersom klassen var helt ny ihop satt, hade alla redan hittat sin plats.
alla hade hittat sin plats, förutom den lilla flickan. Ännu en gång började hon fundera över om livet verkligen var vät att leva, eftersom världen var så grym och svart. Enligt flickan var världen en mörk plats.

I stort sett hela hennes tid gick till psykologbesök, där hon bara kände sig knäpp och udda.  Varför var hon den enda med problem som syntes utåt? När hon började känna sig för udda, började hon få konstiga inbillningar, hon fick för sig att hon kunde se vad andra tänkte och tyckte. Alla som kollade på henne tyckte att hon var ful, fet och knäpp. Hon funderade ännu en gång på varför hon tvingats till denna mörka värld.

Hon började få höra att hon var stark som tagit sig igenom allt, men förstod inte då vad folk menade, eftersom hon antog att det var så livet skulle se ut, hon visst inget annat än död och bekymmer.
Efter att hon tvingats flytta till sin mamma på heltid, förstod hon att hon inte passade in där heller. Hennes mammas sambo kunde inte acceptera henne och hans barn avskydde henne. Ännu en gång var hon bara till besvär. Hon stod inte ut med det, så vid 14 års ålder, flyttade hon hemifrån, hon bodde hos kompisar,  sin dåvarande pojkvän, när det efter 2 år tog slut, satt hon där igen, i skiten.
Hon var tvungen att flytta hem till sin mamma och hennes sambo igen, det tog kol på henne. så ännu en gång flyttade hon, till en gammal kompis som alltid funnits där för henne.

Det var då hon drabbades av ännu en ätstörning. Hon åt inte på flera dagar, ibland veckor, och det lilla hon fick i sig, Tvingade hon sig själv att kräkas upp. Hon stod inte ut av synen av sig själv. Hon mådde dåligt när hon såg sig själv i spegeln, och kunde knappt visa sig utanför dörren.
Hon skickades till anorexi och bulimicentret i Kalmar. Där hon blev ännu sjukare, hon stod inte ut med att jämföra sig med dom andra ungdomarna som också led av samma sak som hon. Hon kände sig fet,  trots att hon var en av dom smalaste.

Ätstörningen påverkade såklart hennes skolgång, hon gick då andra året på gymnasiet. Hon fick ångest och lämnade ABC för att kunna ta igen det hon missat i skolan, trots att det hon egentligen behövt var att stanna. Hon tog igen mer på dem få månaderna i skolan, än vad någon annan gjort på i stort sett hela året.
Hon lovade sig själv att inte låta något påverka hennes sista år i skolan, utan bestämde sig för att verkligen satsa.
Men när hennes farfar plötsligt gick bort, kunde hon inte göra annat än att hålla sig i sängen, under sitt täcke, den enda platsen hon kände sig trygg på.
När hon dessutom fick reda på att några av hennes närmsta vänner bara skrattat åt hennes ätstörning, låg hon där igen, i den mörka världen. Kände sig ensam och visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon kände att om till och med hennes vänner svek henne, vad skulle man då leva för?
Precis som när hon var liten, hade hon hjälpt och tagit på sig sina vänners problem, utan att få någonting tillbaka. Världen är en orättvis plats, en mörk plats, men frågan är, är det verkligen människorna det är fel på eller är det mig? Är det jag som gör världen till än sämre plats? Detta var det korta versionen av mitt liv.
Men mitt i allt det mörka finns det ett ljus, jag vet bara inte hur jag ska ta mig dit, eller vem som ska hjälpa mig dit. Men jag ger inte upp, utan gör så gott jag kan, efter min förmåga.
När jag är redo för en förändring, så kommer det ske en förändring, jag behöver bara tid,
tid för att bestämma mig för vad jag vill få ut av mitt liv. Mitt mörka tomma liv..

~ I just can't sleep tonight, knowing that things ain't right.

But I know there's sunshine beyond that rain,
I know there's good times behind that pain,
Can you tell me how can I make a change?

I close my eyes, and I can see a better day,
I got a vision, to make a difference, and I'll start it today.

Cuz I know there's sunshine beyond that rain,
I know there's good times behind that pain.
Heaven, tell me I can make a change. ~